Uppdatera webbläsaren.

Din webbläsare stödjer inte aktuella webbstandarder. Det kan medföra felaktig visning och oväntade funktionssätt på denna webbplats. Vi rekommenderar dig att uppdatera webbläsaren för kunna använda denna webbplats utan problem.

Uppdatera webbläsaren.

Din webbläsare stödjer inte aktuella webbstandarder. Det kan medföra felaktig visning och oväntade funktionssätt på denna webbplats. Vi rekommenderar dig att uppdatera webbläsaren för kunna använda denna webbplats utan problem.

Varseblivningsorienterad ljusplanering

Varseblivning som utgångspunkt för god ljusplanering

Den varseblivningsorienterade ljusplaneringen på 1960-talet såg människan och hennes behov som en aktiv faktor i varseblivningen och inte bara som en mottagare av en visuell omgivning. Planeraren analyserade vilken ställning olika områden och funktioner har. På basis av sådana analyser var det möjligt att planera och utforma belysningen som en tredje faktor. Detta krävde kvalitativa kriterier och tillhörande vokabulär. Därmed blev det möjligt att beskriva såväl kraven på belysningsanläggningen som ljusets funktioner.

Richard Kelly

Richard Kelly

Richard Kelly (1910-1977) var en pionjär inom den kvalitativa ljusplaneringen. Han utvecklade ett enhetligt koncept på basis av impulser från varseblivningspsykologin och scenbelysning. Kelly ifrågasatte den tidigare självskrivna principen att en enhetlig belysningsstyrka är huvudkriteriet för ljusplanering. I stället för ljusmängden betonade han enskilda kvaliteter hos ljuset som krävdes för att uppfylla en rad funktioner som avsåg betraktaren och dennes upplevelse av belysningen. Redan på 1950-talet delade Kelly in ljuset i tre grundläggande funktioner: ambient luminescence (allmänljus), focal glow (accentljus) och play of brilliants (dekorativt ljus).

Richard Kelly

Allmänljus

Den första och grundläggande formen av ljus kallade Kelly för "ambient luminescence", vilket kan översättas med "allmänljus". Detta ljus sörjer för en allmän belysning av omgivningen och ser till att det omgivande rummet, föremål och människor är synliga. Denna typ av belysning ger människor möjlighet att orientera sig och att utföra aktiviteter. Den har en jämn och omfattande spridning och överensstämmer därför i hög grad med föreställningarna om en kvantitativ ljusplanering. Men i den kvantitativa ljusplaneringen är allmänljus inte målet, utan bara grunden för vidare ljusplanering. Kelly strävade inte efter en standardbelysning med optimal belysningsstyrka, utan snarare efter en differentierad belysning som byggde vidare på den grundnivå som ambient light tillhandahöll.

Richard Kelly

Accentljus

För att uppnå en differentiering införde Kelly en annan ljustyp som han kallade för "focal glow", vilket kan översättas med "accentljus". För första gången får ljuset här uppgiften att aktivt medverka till att förmedla information. Kelly drog här nytta av det faktum att starkt belysta områden ovillkorligen drar uppmärksamheten till sig. En lämplig fördelning av ljuset gör det möjligt att koppla information till en omgivning. Ett område med viktig information kan framhävas med starkare belysning medan sekundär eller störande information tonas ned med en lägre belysningsnivå. Därmed kunde information förmedlas på ett snabbt och säkert sätt. Strukturer i omgivningen och föremålens relativa betydelse blev tydliga. Detta gällde både för möjligheten att orientera sig i rummet, till exempel genom att man snabbt kunde skilja mellan en huvud- och en sidoingång. Dessutom kunde föremål lyftas fram, exempelvis för att exponera varor eller för att framhäva den dyrbaraste skulpturen i en samling.

Richard Kelly

Dekorativt ljus

Den tredje formen av ljus, "play of brilliants" eller "dekorativt ljus", härrör från insikten att ljus inte bara kan användas för att hänvisa till information, utan i sig utgör information. Detta gällde framför allt för briljanseffekter som skapades av punktbelysning på reflekterande eller ljusbrytande material. Även själva ljuskällan kunde uppfattas som briljant. Speciellt i representationslokaler skapar "dekorativt ljus" liv och stämning . Med modern ljusplanering kunde man uppnå samma effekt som traditionellt skapats med kristallkronor och levande ljus genom att målinriktat använda ljusskulpturer eller skapa briljans på belysta material.

Glass House

Arkitekt: Philip Johnson
Ort: New Canaan, Connecticut, 1948-1949

I samband med Glass House utvecklade Kelly grundprinciper för inom- och utomhusbelysning som han senare tillämpade i åtskilliga bostadshus och kommersiella byggnader. Kelly undvek jalusier som solskydd. Han ansåg att de störde utsikten och den spatiösa rumskänslan. Den starka ljuskontrasten mellan inom- och utomhusmiljön dagtid dämpade han med ljusreglerad belysning på innerväggarna. För belysningen nattetid utvecklade han ett koncept som tog hänsyn till glasfasadens reflexioner för att bevara rumskänslan. För inomhusmiljön rekommenderade Kelly levande ljus för att skapa glans och en attraktiv atmosfär. Utomhus användes flera belysningskomponenter som gjorde det möjligt att titta ut samtidigt som rummet gavs ett djup. Strålkastare på taket belyste gräsmattan och träden framför byggnaden. Andra strålkastare betonade träden i mitten och i bakgrunden för att göra landskapskulissen synlig.

Bilderna har ställts till förfogande av Kelly-samlingen.

Richard Kelly

Seagram Building

Arkitekter: Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson
Ort: New York, New York, 1957

Visionen för Seagram Building var ett lysande torn som skulle synas på långt håll. Detta uppnådde Kelly i samarbete med Mies van der Rohe och Philip Johnson genom att genomlysa byggnaden inifrån - med ljustak på kontorsvåningarna. Genom att installera tvåstegsbrytare för lysrören gjorde man det dessutom möjligt att spara energi nattetid. Den upplysta sockeln gav ett intryck av att skyskrapan svävade ovanför gatuplanet. Den jämna, vertikala belysningen av byggnadskärnan med infällda takarmaturer medgav en imponerande syn in i byggnaden kvällstid. En matta av ljus strålade från byggnadens inre ut till platsen framför den. För att uppnå ett enhetligt solskydd på fasaden dagtid kunder jalusierna i fönstren bara ställas i tre lägen - öppet, stängt och halvt öppet.

New York State Theater

Lincoln Center for the Performing Arts
Arkitekt: Philip Johnson
Ort: New York, New York, 1965

För New York State Theater studerade Kelly kristallina strukturer som kunde användas för att utveckla kristallkronorna i salongen och belysningen på balkongbröstningarna i foajén. I salongen monterades kristallkronor med en diameter på ungefär tre meter som bestod av en mängd små "ljusdiamanter". I foajén skulle armaturerna på bröstningen likna juveler i en krona och understryka rummets värdighet. De mot framsidan avskärmade ljuskällorna gav upphov till starka invändiga reflexer på grund av den mångfacetterade strukturen. Därigenom uppstod briljanseffekter som påminner om gnistrande ädelstenar. Kelly utvecklade även ljuskoncepten för övriga utrymmen i Lincoln Center med undantag för det inre rummet i Metropolitan Opera House.

Richard Kelly

Kimbell Art Museum

Arkitekt: Louis I. Kahn
Ort: Fort Worth, Texas, 1972

Den skickliga användningen av det naturliga ljuset i Kimbell Art Museum var resultatet av ett samarbete mellan Louis Kahn och Richard Kelly. Kahn ritade en rad gallerier i nord-sydlig riktning med takvalv som i mitten försågs med en ljusinramning. Kelly planerade att hantera ljuset med den välvda aluminiumplattan. Via perforeringen trängde dagsljus in och mildrade kontrasten mellan reflektorn och betongvalvet som belystes av dagsljus. För att utestänga direkt dagsljus perforerades inte aluminiumskalets mittre del. I utrymmen utan krav på UV-skydd, till exempel entrén eller restaurangen, användes en helt perforerad reflektor. Redan på den här tiden användes datorprogram för att beräkna reflektorns kontur och de förväntade ljusegenskaperna. På dagsljushanteringssystemets undersida byggdes strömskenor och strålkastare in. Kelly föreslog att innergårdarna försågs med plantor som mildrade det hårda dagsljuset inomhus.

Yale Center For British Art

Arkitekt: Louis I. Kahn
Ort: New Haven, Connecticut, 1969-1974

Tillsammans med Kelly utvecklade Louis Kahn ett takfönstersystem för belysningen i Yale Center for British Art. Museet önskemål var att konstverken enbart skulle belysas med dagsljus både soliga och molniga dagar. Endast om dagsljuset var svagt skulle det kombineras med konstljus. Ljuskupolerna med den fast monterade lamellkonstruktionen på ovansidan släppte in diffust nordligt ljus i byggnaden och förhindrade direkt infallande ljus på väggar och golv när solen stod högt på himlen. Takfönstren bestod av en övre plexiglaskupol med UV-skydd och en sandwichkonstruktion av en genomskinlig plastplatta som dammskydd. Detta kompletterades med en högblank ljusdiffusor och en tvåskikts prismalins av akryl på undersidan. Strömskenan på ljuskupolens undersida försågs med wallwashers och strålkastare. Modell i skalan 1:1 och datorberäkningar som användes under planeringsprocessen.

William Lam

William Lam

William M. C. Lam (1924-) var en av de ivrigaste förespråkarna för en kvalitativt orienterad ljusplanering. På 1970-talet tog han fram en kriteriekatalog, en systematisk begreppslista för kontextorienterade beskrivningar av kraven på belysningsanläggningar. Lam skiljer mellan två huvudgrupper av kriterier: "Activity needs", de krav som uppstår av verksamheten i en visuell miljö, och "biological needs", de psykologiska krav på en visuell miljö som gäller för varje sammanhang.

William Lam

Activity needs

"Activity needs" beskriver de krav som uppstår av verksamheten i en visuell miljö. Dessa krav bestäms av de aktuella synuppgifterna. Analysen av activity needs sammanfaller till stor del med kriterierna för den kvantitativa belysningen. Även när det gäller ljusplaneringens mål finns en stor överensstämmelse på detta område. Man eftersträvar en funktionell belysning som skapar bästa möjliga förhållanden för den aktuella verksamheten, vare sig det handlar om arbete, rörelse genom rummet eller fritid. Till skillnad från förespråkarna för den kvantitativa ljusplaneringen vänder sig Lam mot en genomgående belysning som uppfyller den svåraste av de synuppgifter som förekommer. I stället kräver han en differentierad analys av alla förekommande synuppgifter på basis av platsen, typen och frekvensen för varje synuppgift.

William Lam

Biological needs

Av störst vikt för Lam är det andra komplexet i hans systematik, det han kallar "biological needs". Biological needs sammanfattar de psykologiska krav på en visuell miljö som gäller för varje sammanhang. Activity needs är resultatet av en medveten hantering av omgivningen i syfte att påverka funktionaliteten i en visuell miljö. Biological needs omfattar i stället omedvetna behov som ligger till grund för en känslomässig bedömning av en situation. Målet är välbefinnande i en visuell miljö. I sin definition utgår Lam från det faktum att vår uppmärksamhet bara riktas mot en enda synuppgift i de ögonblick då vi är mycket koncentrerade. Människans visuella uppmärksamhet täcker nästan alltid hela omgivningen. På det viset märker vi genast förändringar i omgivningen så att vi omedelbart kan anpassa vårt beteende till den förändrade situationen. Den känslomässiga utvärderingen av en visuell omgivning beror i hög grad på om den erbjuder nödvändig informationen för betraktaren eller inte.

Orientering

Bland de grundläggande psykologiska krav som ställs på en visuell miljö nämner Lam främst behovet av en entydig orientering. Här avses främst den rumsliga orienteringen, dvs. var sökta platser finns och hur man hittar dit. Eller var ingångar, utgångar och speciella funktioner som exempelvis en reception eller en avdelning på ett varuhus är belägna. Orientering innebär även information om andra aspekter, som till exempel tid, väder eller vad som händer i omgivningen. Om denna information saknas, vilket till exempel kan vara fallet i slutna rum i varuhus eller i korridorer i större byggnader, uppfattas miljön som konstgjord och dyster. Först när byggnaden lämnats finns informationen tillgänglig igen.

Begriplighet

En annan grupp av psykologiska krav gäller människans möjlighet att skaffa sig en översikt och att förstå de omgivande strukturerna. Det ska framför allt gå att se alla delar av ett rum. Då skapas en känsla av trygghet i en visuell miljö. Mörka hörn, till exempel i undergångar eller korridorer i stora byggnader, döljer eventuella faror. Detsamma gäller utrymmen med bländande ljus. Översikt handlar inte enbart om att allt ska vara synligt. Även struktureringen och behovet av en entydig och ordnad miljö är viktiga aspekter. En situation där den omgivande arkitekturens former och konstruktion tydligt kan uppfattas och där de viktigaste delarna är klart markerade upplevs som positiv. I stället för att sända ett förvirrande och kanske motsägelsefullt flöde av information framstår rummet som översiktligt med ett antal tydliga egenskaper. Det är även viktigt att rummet har en utsikt eller intressanta blickfång, till exempel i form av konstverk, som skänker avkoppling.

Kommunikation

Ett tredje område gäller balansen mellan människans kommunikationsbehov och hennes behov av en avgränsad privatsfär. Båda ytterligheterna, dvs. fullständig isolering och obegränsad offentlighet, uppfattas som negativt. Ett rum ska möjliggöra kontakt med andra människor, men samtidigt tillåta en privatsfär. En privatsfär kan bland annat skapas med en ljusö som skiljer ut en sittgrupp eller ett mötesbord från omgivningen i ett större rum.