Luminans
Ögats förmåga att anpassa sig till belysningsstyrkan sker bara till en mycket liten del genom pupillen. Den största anpassningen står näthinnan för. Stavarna och tapparna i ögat täcker av områden med olika ljusintensiteter. Stavarna är verksamma vid nattseende (skotopiskt seende) medan tapparna möjliggör dagseende (fotopiskt seende). Vid skymningsseende (mesopiskt seende) är båda receptorsystemen aktiverade.
Trots att ögat ser inom ett mycket stort luminansområde finns det snäva gränser för uppfattningen av kontraster i varje enskild belysningssituation. Orsaken är att ögat inte kan täcka av hela området av synliga luminanser på samma gång. Det anpassar sig i stället till ett snävt delområde där en differentierad varseblivning är möjlig. Objekt som har för hög luminans för ett bestämt anpassningstillstånd bländar, vilket innebär att de är odifferentierat ljusa. Objekt med låg luminans uppfattas däremot som odifferentierat mörka.
