Färgkontraster

De sju färgkontrasterna är grundstenarna i Johannes Ittens färglära. Denna ansats baseras inte på färgens fysikaliska eller kemiska egenskaper, utan på deras subjektiva effekter.

Primärfärgerna gult, rött och blått skapar den starkaste kontrasten. Färgkontrasten är svagare hos sekundär- eller tertiärfärger eller då mättnaden avtar.

Simultankontrastens effekt beror på hur varseblivningen bearbetas i ögat. Ögat bildar en simultankontrast när det betraktat en färg en lång stund och sedan ser neutralt grått. Rött leder till en gråton med grönstick. Grönt gör att en grå fläck tycks ha rödstick. Färgerna förändrar sin effekt på grund av inverkan från omgivningsfärgerna.

De färgpar som står mittemot varandra i en färgskala bildar komplementärkontrasten från en av grundfärgerna och blandfärgen från de övriga grundfärgerna. Gul-violett bildar den största kontrasten mellan ljust och mörkt medan orange-blått bildar den största kontrasten mellan kallt och varmt. Rött-grönt har samma ljusstyrka. Komplementärkontrasten ger färgerna större lyskraft.

Kvalitetskontrasten resp. intensitetskontrasten beskriver motsatsförhållandet mellan rena och grumliga färger. En blandning av rena färger och gråtoner ser grumlig och livlös ut och renheten går förlorad. Effekten från rena färger dominerar över grumliga färger.

Kvantitetskontrasten baseras på storleksförhållandet mellan färgytor. En liten yta med en kontrastfärg i en större färgyta ökar huvudytans färgeffekt.

Ickefärgerna svart och vitt bildar den starkaste kontrasten. Även bland färgerna är effekten tydlig. En ljus färg bredvid en mörk färg upplevs som starkare än om den placeras bredvid en lika ljus eller ljusare färg. Färgnyansernas effekt kan förstärkas med stora skillnader i ljusintensitet.

I färgskalan står de varma färgerna med röd- och gulandelar mitt emot de kalla, blå färgnyanserna. Grön och magenta bildar neutrala övergångar. Effekten från en dominant färg kan förstärkas genom att kombineras med en accent från den motsatta färgen.