Teknisk miljö

english (USA/CAN)

中文
日本語

Vi visar dig vårt innehåll på svenska. Produktdata visas för en teknisk omgivning med 220V-240V/50Hz-60Hz. Du kan ändra denna förinställning här.

Sökresultat

Quicklinks

Mer användarvänligt för dig

ERCO vill ge dig bästa tänkbara service. Därför sparar den här webbplatsen cookies. Genom att fortsätta använda webbplatsen samtycker du till att cookies används. Du hittar närmare information i vår dataskyddsförklaring. Om du klickar på ”Samtycker inte” sätts i fortsättningen endast essentiella cookies. En del innehåll på externa sidor kan då inte längre visas.

Varseblivningsorienterad ljusplanering

Den varseblivningsorienterade ljusplaneringen på 1960-talet såg människan och hennes behov som en aktiv faktor i varseblivningen och inte bara som en mottagare av en visuell omgivning. Planeraren analyserade vilken ställning olika områden och funktioner har. På basis av sådana analyser var det möjligt att planera och utforma belysningen som en tredje faktor. Detta krävde kvalitativa kriterier och tillhörande vokabulär. Därmed blev det möjligt att beskriva såväl kraven på belysningsanläggningen som ljusets funktioner.

Richard Kelly

Richard Kelly (1910-1977) var en pionjär inom den kvalitativa ljusplaneringen. Han utvecklade ett enhetligt koncept på basis av impulser från varseblivningspsykologin och scenbelysning. Kelly ifrågasatte den tidigare självskrivna principen att en enhetlig belysningsstyrka är huvudkriteriet för ljusplanering. I stället för ljusmängden betonade han enskilda kvaliteter hos ljuset som krävdes för att uppfylla en rad funktioner som avsåg betraktaren och dennes upplevelse av belysningen. Redan på 1950-talet delade Kelly in ljuset i tre grundläggande funktioner: ambient luminescence (allmänljus), focal glow (accentljus) och play of brilliants (dekorativt ljus).

Arkitekt: Philip Johnson
Ort: New Canaan, Connecticut, 1948-1949

I samband med Glass House utvecklade Kelly grundprinciper för inom- och utomhusbelysning som han senare tillämpade i åtskilliga bostadshus och kommersiella byggnader. Kelly undvek jalusier som solskydd. Han ansåg att de störde utsikten och den spatiösa rumskänslan. Den starka ljuskontrasten mellan inom- och utomhusmiljön dagtid dämpade han med ljusreglerad belysning på innerväggarna. För belysningen nattetid utvecklade han ett koncept som tog hänsyn till glasfasadens reflexioner för att bevara rumskänslan. För inomhusmiljön rekommenderade Kelly levande ljus för att skapa glans och en attraktiv atmosfär. Utomhus användes flera belysningskomponenter som gjorde det möjligt att titta ut samtidigt som rummet gavs ett djup. Strålkastare på taket belyste gräsmattan och träden framför byggnaden. Andra strålkastare betonade träden i mitten och i bakgrunden för att göra landskapskulissen synlig.

Bilderna har ställts till förfogande av Kelly-samlingen.

Lincoln Center for the Performing Arts
Arkitekt: Philip Johnson
Ort: New York, New York, 1965

För New York State Theater studerade Kelly kristallina strukturer som kunde användas för att utveckla kristallkronorna i salongen och belysningen på balkongbröstningarna i foajén. I salongen monterades kristallkronor med en diameter på ungefär tre meter som bestod av en mängd små "ljusdiamanter". I foajén skulle armaturerna på bröstningen likna juveler i en krona och understryka rummets värdighet. De mot framsidan avskärmade ljuskällorna gav upphov till starka invändiga reflexer på grund av den mångfacetterade strukturen. Därigenom uppstod briljanseffekter som påminner om gnistrande ädelstenar. Kelly utvecklade även ljuskoncepten för övriga utrymmen i Lincoln Center med undantag för det inre rummet i Metropolitan Opera House.

Arkitekter: Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson
Ort: New York, New York, 1957

Visionen för Seagram Building var ett lysande torn som skulle synas på långt håll. Detta uppnådde Kelly i samarbete med Mies van der Rohe och Philip Johnson genom att genomlysa byggnaden inifrån - med ljustak på kontorsvåningarna. Genom att installera tvåstegsbrytare för lysrören gjorde man det dessutom möjligt att spara energi nattetid. Den upplysta sockeln gav ett intryck av att skyskrapan svävade ovanför gatuplanet. Den jämna, vertikala belysningen av byggnadskärnan med infällda takarmaturer medgav en imponerande syn in i byggnaden kvällstid. En matta av ljus strålade från byggnadens inre ut till platsen framför den. För att uppnå ett enhetligt solskydd på fasaden dagtid kunder jalusierna i fönstren bara ställas i tre lägen - öppet, stängt och halvt öppet.

Arkitekt: Louis I. Kahn
Ort: New Haven, Connecticut, 1969-1974

Tillsammans med Kelly utvecklade Louis Kahn ett takfönstersystem för belysningen i Yale Center for British Art. Museet önskemål var att konstverken enbart skulle belysas med dagsljus både soliga och molniga dagar. Endast om dagsljuset var svagt skulle det kombineras med konstljus. Ljuskupolerna med den fast monterade lamellkonstruktionen på ovansidan släppte in diffust nordligt ljus i byggnaden och förhindrade direkt infallande ljus på väggar och golv när solen stod högt på himlen. Takfönstren bestod av en övre plexiglaskupol med UV-skydd och en sandwichkonstruktion av en genomskinlig plastplatta som dammskydd. Detta kompletterades med en högblank ljusdiffusor och en tvåskikts prismalins av akryl på undersidan. Strömskenan på ljuskupolens undersida försågs med wallwashers och strålkastare. Modell i skalan 1:1 och datorberäkningar som användes under planeringsprocessen.

Arkitekt: Louis I. Kahn
Ort: Fort Worth, Texas, 1972

Den skickliga användningen av det naturliga ljuset i Kimbell Art Museum var resultatet av ett samarbete mellan Louis Kahn och Richard Kelly. Kahn ritade en rad gallerier i nord-sydlig riktning med takvalv som i mitten försågs med en ljusinramning. Kelly planerade att hantera ljuset med den välvda aluminiumplattan. Via perforeringen trängde dagsljus in och mildrade kontrasten mellan reflektorn och betongvalvet som belystes av dagsljus. För att utestänga direkt dagsljus perforerades inte aluminiumskalets mittre del. I utrymmen utan krav på UV-skydd, till exempel entrén eller restaurangen, användes en helt perforerad reflektor. Redan på den här tiden användes datorprogram för att beräkna reflektorns kontur och de förväntade ljusegenskaperna. På dagsljushanteringssystemets undersida byggdes strömskenor och strålkastare in. Kelly föreslog att innergårdarna försågs med plantor som mildrade det hårda dagsljuset inomhus.