Bundeskanzleramt (förbundskanslerns departement)

Kanslerskansliet: Patos för republiken

av Hanno Rauterberg

Sällan har ett hus varit så omstritt. De som varnat och förmanat, baktalat och kverulerat hade sin högtidsstund när det nya kanslerskansliet invigdes i Berlin denna vår. Kanslibyggnaden hånades som kloss och koloss, som tvättmaskin och elefantklosett. Och kommentatorerna tröttnade inte på att gång på gång påpeka att även kansler Schröder oroat sig över nybygget. Vad som egentligen skulle ha blivit en lycklig arkitekturhändelse och ett stolt monument över republikens säte i Berlin, blev till ett megastort irritationsmoment. Dock med orätt. Den ståtliga byggnaden har utan tvivel en plats i världsarkitekturen och hör till de bästa som ritats under 1900-talet.

Men det finns ingen som vill erkänna det. De förbipasserande är förbryllade, några tar anstöt, andra blir upprörda. Framför allt irriterar man sig över kanslerskansliets dimensioner och dess ovanligt leklust med fria former. Det är knappt någon som tror på att de långsträckta flyglarna, med 18 meters höjd, är lägre än ett normalt hyreshus i Berlin eller att den höga "kanslerkuben" inte når upp till samma höjd som många kommersiella byggnader på Friedrichstraße. Eftersom det inte finns några byggnader i närheten av kanslerskansliet och det inte är inbäddat i stadsmiljön, ter det sig så stort och främmande. Precis det som byggherren Helmut Kohl en gång önskade.

Ursprungligen var tanken att alla nybyggen i "förbundslängan" skulle bilda en lång byggnadsrad i öst-västlig riktning vid Spree-bågen och ha samma höjd för att låta Reichstag-byggnaden dominera. Kohl lade dock in sitt veto mot dessa planer från arkitekterna Axel Schultes och Charlotte Frank och inrättade sig och sitt kansli i en byggnad som höjer sig över Bundestag-ledamöternas kontor, utskottssalarna och Bundestags bibliotek. Kohl ville ha ett monument över det nya, återförenade Tyskland, en nationalsymbol av högsta rang.

Det är dock inte bara dimensionerna som irriterar många förbipasserande. Det är även den ovanligt uttrycksfulla arkitekturen som väcker misshag. I Bonn var man inte van vid stora gester. Att regera ansågs inte vara heroiskt utan en komplex procedur som inte behöver förstärkas med symboler. Därför är det inte en tillfällighet att kanslerskansliet i Bonn, med sin mörkbruna aluminiumfasad, liknar en "sparbank i Rhenlandet" (Helmut Schmidt).
Kanslibyggnaden i Berlin, som kostat nära en halv miljard D-mark, visar däremot ett ny vilja till statsestetik och ett ogenerat nöje i att representera. Till skillnad mot de mjuka ängderna vid Rhen-stranden måste arkitekturen i den nygamla huvudstaden kunna hävda sig i den skarpa konkurrensen från logotyper och symboler, en skog med alla världskoncerners landmärken, som t.ex. vid Potsdamer Platz. Men, kanslerskansliet ska varken likna ett koncernsäte eller återgå till de neoklassicistiska former som man fordom förknippade med statsbyggnader.

Istället för att skryta mjukar arkitekturen upp de strikta rutinerna enligt protokollet med mjuka, vänliga gester. I kanslerskansliets minnesgård ser det ut som om några av pelarna lossnat och rör sig inåt mot gården. De är varken runda eller rektangulära utan mjukt deformerade och ur en del växer det till och med en buske, en häggmispel. En del av de buktande pelarna tycks vilja leda in besökare i byggnaden. De står halvvägs inomhus och halvvägs utomhus. Om de endast fungerar som kulisser eller även bär de övre planens vikt är oklart

I vissa delar tycks denna arkitektur vara förlöst, som om den vill lyfta mot himlen: Ingenting vilar, allt pockar på förändring. Andra delar ser däremot klumpiga ut, orörliga och närmast avvisande - och följaktligen ger helheten ett intryck av elegant ambivalens. Norra och södra fasaden har rena konturer och ger, trots stora fönster, ett massivt intryck. Östra och västra sidan ter sig dock mjuka och luftiga och spelar upp ett intrikat rumsligt drama. Schultes arbetar med geometriska grundfigurer, cirklar, kvadrater och kuber, som ger erforderlig överskådlighet och uttrycksfullhet, och samtidigt befriar han dessa tidlösa och strikta former och sätter dem i rörelse. Han låter väggar vaja och balustrader fladdra. Till och med de mäktiga betongtaken böljar som stora vågor. Varje viljeyttring från denna byggnad dementeras redan när den uppstår: Schultes, en mästare på längtan och obeslutsamhet, som vill gripa tag i människosjälar och ändå tvekar inför stelnad gripenhet, har skapat en arkitektur med dramatisk dialektik.

I interiören alstrar motsatsen mellan det ordnade och det organiska ett kraftigt sug och överallt öppnas nya vägar och vyer. Breda trappor och hissar leder till de övre planen där man möter ett grandiost rumsligt konstverk: En cirkelformad trappa förbinder tre plan med varandra, sluter sig och öppnar sig igen, som ett timglas. Denna trappa är mer än bara en trappa, den är hjärtat i kanslerskansliets tredimensionella koncept. Den kan uppfattas som en liten amfiteater, som inbjuder till att strosa runt och spankulera, till perspektiv- och riktningsändring eller till ett lättsamt meningsutbyte eller en oförutsedd vändning. Där byggmästare från äldre epoker gjorde bruk av keruber, reliefer eller vapensköldar för att dekorera maktens boningar, förvandlar Schultes själva rummet till en symbol.

Det är tydligt att Schultes i första hand lagt ned möda på övergångszoner som entréhallar, foajéer, loggior och trädgårdar. De övriga rummen behandlar han med återhållsamhet. Alla har likadan utformning och likartad utrustning för att återspegla jämlikheten i en demokrati i kansliets rumskoncept. Att man envisades med denna höga grad av likformighet har även fördelar: Trots ihärdigt motstånd lyckades man med att inhysa alla de ca 400 medarbetarna i kanslerskansliet i luftiga enskilda kontorsrum. Stora fönster ger tjänstemännen utsikt över vinterträdgårdarna, som ger en egen rytm åt de långsträckta flyglarna. Trots att kanslerns arbetsrum naturligtvis är större och erbjuder bättre utsikt, är utformningen densamma som i de andra rummen. I varje rum upplever man en helhetskänsla.

Schultes ville undvika tydliga hierarkier i kanslerskansliet och istället låta transparens och öppenhet prägla atmosfären. Han har gjort sitt bästa för att motverka vattentäta skott mellan olika enheter. Trots att områden med hög sekretess inte kan vara öppna, ska det åtminstone finnas en rumslig genomsläpplighet mellan de olika sfärerna. Av detta syns dock inte mycket utifrån eftersom både ett staket och kontorsflyglarnas glatta fasader får de förbipasserande att rygga tillbaka. Sett inifrån tycks man ha lyckats med genomsläppligheten. Man ser Berlins silhuett överallt genom gluggar och fönster, men det är bara landmärkena man ser, inte stadens människor.

Den nya byggnaden lyckas därmed inte överbrygga avståndet mellan regeringen och undersåtarna. Men den erbjuder åtminstone en attraktiv hemvist för journalister som förmedlar maktens budskap. Eftersom denna arkitektur lämpar sig mycket väl som symbol har den blivit oumbärlig för bildmedierna. Det nya kanslerskansliet svarar upp mycket bättre mot reportrarnas behov än något annat ministerium. I många rum har särskilda TV-strålkastare monterats i taket och naturligtvis har presskonferenssalen mycket raffinerad utformning. Kanslern kommer in i rummet via en bro, försvinner en kort stund bakom en väggsektion och dyker sedan upp i talarstolen som ur en fallucka. Det mediala spelet med presentation, avslöjande och kamouflage har fått en rumslig form här.

Schultes har fått mycket kritik för sin förkärlek för det barockt teatraliska. Får en kansler vara så lättfärdig? Och lämna utrymme för missförstånd? Och just här vid Spree-bågen, där Albert Speer på sin tid ville uppföra sin megalomaniska folkhall? Är det ens tillåtet att te sig så massivt men ändå lättsamt som detta nybygge?

Alla dessa frågetecken borde naturligtvis ha rätas ut innan man beslöt sig för att återuppliva den karga Spree-bågen och uppföra ett kanslersäte där. Man kunde vänta sig att platsens historia skulle förblekna när man återgick till den politiska vardagen. Det kan man alltså inte klandra Schultes för. Hans lössläppta former tar avstånd från allt historiskt: De visar inte respekt för Bonns glaspaviljonger och de anknyter inte heller till den klassiska statsrepresentationens traditionella stenarkitektur. Istället har Schultes valt en tredje väg, lyfter fram rummet som betydelsebärare och flörtar åtminstone med idén om en nystart.

Han har gett republiken en arkitektur som vågar sig på patos, även fast detta patos inte strävar mot det eviga eller mot glorifiering av makten. Istället för att te sig massiv och auktoritär, utlova säkerhet och pålitlighet, uttrycker denna byggnad en stark lidelse. Och den kräver också detta från politiker och förbipasserande. Ingen ska kunna passera oberörd.
Schultes har lyckats få till ett underverksbygge, som frammanar känslor och visar statsmakten som ett dialektiskt system, som något öppet, som inte har några slutgiltiga perspektiv. Det är inte troligt att denna byggnad, med all sin ambivalens, kommer att väcka kärlek eller ens sympati hos människor. Men, det behöver den ju inte heller. Lika litet som kanslerskansliet i Bonn på sin tid.