Fondation Beyeler

Basel-galleristen Ernst Beyeler hör tveklöst till de viktigaste nutida konsthandlarna och
-samlarna.

Redan 1991 gav hans stiftelse, Fondation Beyeler, arkitekten Renzo Piano i uppdrag att utarbeta ett byggkoncept för ett samlarmuseum.

Nybygget, som är inbäddat i Berowerparken i Basel-förorten Riehen, bredvid Berowska villan från 1700-talet, som inrymmer restaurang och kontor, tycks svara upp mot en önskedröm om ett museum som endast har till uppgift att tillhandahålla en återhållsam bakgrund som lyfter fram konstverken.

Renzo Piano har, i nära samverkan med galleriet, stiftelsens grundare och Basels stad, skapat en idealisk byggnad för presentation av gammal och modern konst.

Byggnaden är 127 m lång och dess långsträckta form påminner om ett skepp. En porfyrklädd mur skärmar av museet från bullret från den tätt trafikerade gatan.

Fyra bärande väggar med ett mellanrum på 7 m och som löper i nord-sydlig riktning, präglar byggnadens grundform. Flyttbara mellanväggar skapar ca 19 rektangulära rum på bottenplanet med en utställningsyta på 2 700 m².

Det unika med arkitekturen är att den består av två kontrasterande grundmotiv: Massiva, långsträckta väggar, över vilka ett lätt glastak svävar. Som en 4 000 m² stor baldakin täcker den komplexa takkonstruktionen salarna: 864 solskyddslameller skyddar mot solljus.

Mot parken öppnar sig byggnaden med en vinterträdgård och skapar därmed en direkt anslutning mellan interiören och exteriören. Alla ytterväggarna är klädda med röd porfyr från Patagonien som anknyter färgmässigt till Basel-domens sandsten.

Tack vare den rena arkitekturen kan betraktaren koncentrera sig helt på konsten. Det finns ingen föreskriven "parkour-bana" utan besökarna flanerar genom salarna och låter sig vägledas av rumsöppningarna. Det är ytterst få museer som kan unna sig lyxen att presentera konstverk på ett så storslaget sätt som Fondation Beyeler.

Castor strålkastare används även i rummen på bottenplanet - monterade med transadaptrar på 3-fasströmskenor, kombinerade med downlights och infällda wallwashers för kompaktlysrör.

Tack vare museets glasade framsida presenteras verk som Rodins bronstorso mot en bakgrund bestående av trädgård och vattenyta.
Varmt, riktat ljus modellerar de enskilda skulpturerna - detta kommer från upphängda Castor strålkastare för lågvoltshalogenlampor.

En utvändig lamellkonstruktion skyddar mot solen. Snedställda glaspaneler som är vitemaljerade på baksidan minskar direkt infallande solljus, men släpper in diffust ljus från norr i utställningslokalerna.

Optec washers, dolda bakom ett velum, transparent tyg uppspänt på ett metallraster, gör de vertikala ytorna ljusare genom jämn belysning. I kombination med filtrerat dagsljus rakt uppifrån erhålls betydligt gynnsammare kontrastförhållanden än med en konventionell takfönsterkonstruktion.

Ett ytterligare glasplan innesluter ett 1,40 m högt luftutrymme som kan värmas för temperaturutjämning under vintern och används som hålrum för teknikinstallationen. Här inryms belysningsanordningar och sensorstyrda rörliga lameller för automatisk reglering av det naturliga ljuset.

Baselstrasse 101, CH-4125 Riehen / Basel
Tel: +41 61 645 97 00
Fax: +41 61 645 97 19

Dagligen kl. 10 - 18
Onsdagar till kl. 20

www.beyeler.com
fondation@beyeler.com

Arkitekt: Renzo Piano
www.rpwf.org

Samlingens historia
Under de senaste 50 åren etablerade sig Ernst Beyeler som en välrenommerad handlare för klassisk modern konst. Beyelers karriär startade i början av 40-talet. Samtidigt som han studerade nationalekonomi och konsthistoria arbetade han som biträde hos Oskar Schloss antikvariat. Efter hans mentors bortgång tog han över företaget och omvandlade sedan bokhandeln till en konsthandel 1947. Det första han ställde ut var japanska träsnitt. Sedan följde grafik av Albrecht Dürer och Rembrandt, Henri de Toulouse-Lautrec och Paul Klee. Efter teckningar av Auguste Rodin och Pablo Picasso presenterade han 1951 måleri av Pierre Bonnard, Paul Gauguin och Henri Matisse. Som många konsthandlare av samma generation utvecklades Ernst Beyeler till en stor samlare. Idag omfattar hans samling närmare 160 tavlor och skulpturer av 33 konstnärer. Till en början hamnade verk, som inte gick att sälja, i samlingen - t.ex. Kandinskys 'Improvisation 10' (1910). Sedan tillkom konstverk, som Beyeler inte ville sälja. Hur omfattande och betydelsefull samlingen egentligen var stod inte klart för allmänheten, och enligt uppgift för samlaren själv, förrän den presenterades 1989 i Centro de Arte Reina Sofia Madrid på inbjudan från spanska kulturministern. 1993 visades den i Nationalgalleriet i Berlin. Vid den tiden hade man börjat fundera på att bygga ett eget museum för samlingen. 1991 gav stiftelsen Renzo Piano i uppdrag att utarbeta ett byggnadskoncept. Mindre än två år efter att museet öppnats hösten 1997 förlängdes byggnaden med 12 meter. Därmed ökades utställningsytan med 458 m² till nuvarande 3 764 m².